Mamma fyller 60 år

Vi har planerat hela året och slår nu till med resa till New York. Hittills har resan innehållit en hel del shopping och en massa sightseeing. New York är sådär fantastiskt som bara New York kan vara.

Både mamma och syrran pratar om nästa gång de är här - så uppenbarligen gillar dom det precis som jag. Och som alltid börjar jag fundera och grubbla på nästa resa och nästa gång. För Självklart blir det USA snart igen. Men för alla er som inte varit over here och sett allt; det finns ett ställe som är bättre - nämligen LA, Kalifornien.

I vilket fall som helst utlovas strålande väder idag - typ till mammas ära. Vi ska börja med marknaden som faktiskt är utanför vårt hus, Hells Kitchen flee market. Sen kanske brunch med skumpa, sen "Top of the Rock" - alltså utsikt från toppen av Rockefeller center, ca 70 våningar upp.

Och vad som än händer därefter så kommer det bli en mycket bra dag!

HURRA

Stort HURRA för mamma!

Jag älskar bäverlandet Sverige

Imorgon åker jag till New York. 

Men förstå mig rätt - Sverige är oxå fantastiskt! Underbara lagoma Sverige som mellan varven bjuder överraskningar.

Kändisar jag sett

Jag lyssnar rätt ofta på P3. En dag för någon vecka sedan var det tema kändismöten och folk fick ringa in för att berätta sina historier. Det var faktiskt väldigt kul att lyssna till och det fick mig att tänka på vilka kändisar jag själv sett. Alltså inte kändisar jag sett på scen utan på nått sätt mött eller sett i "det verkliga livet".

Gävle är ju inte direkt kändistätt, det är bara Rolf Lassgård som är känd och faktiskt bor kvar här, typ. Ja, en kändis är ju inte många, även om det är många gånger man faktiskt ser honom i city.

Men visst har Gävle haft ett och annat kändisbesök. När jag var liten såg jag Patrik Sjöberg på det som då hette Gavlestadion. Jag var kanske tio år och då var det stort. Senare i livet mötte jag Tom Morello (Audioslave & Rage Againt the Machine) på Joe Hill-gården i Gamla Stan i Gävle. Tom Morello var i Stockholm och passade på att att ta en sväng förbi Gävle enkom för att besöka Joe Hills familjehem. Och samtidigt råkade jag och några vänner befinna mig där. Tom fick en T-shirt från gården och han tog en massa foton. Det var stort, det tycker jag än idag.

En vän påminde mig nyligen om en kväll då vi var på Brända Bocken. Hon fotade mig och i bakgrunden syntes Prins Daniel (fast det var innan han blev prins). En folklig kille minsann. Skulle vara ganska kul att se det där fotot. (Eva kanske kan maila över det).

För nån vecka sedan träffade jag Evert Ljusberg på jobbet, han brukar dyka upp mellan varven. Det räknas som ett kändismöte tyckte min fina Per. Annars är det ju när man är ute och reser som man kan förvänta sig ett och annat kändismöte. När jag bodde i London i slutet av 90-talet var jag på en konsert med the Levellers. Vi kom in på efterfesten och möte då förbandet, Snow patrol. Dom bjöd in oss till fler konserter varav vi såg en nästföljande månad. Jag tyckte aldrig riktigt att dom var bra då - men sen blev dom visst stora. Jag tycker fortfarande inte att dom är bra.

När jag var i New York hoppades jag innerligt på att få se en massa kändisar, på nån restaurang, i nån butik eller kanske joggandes i en park. Men nej, ingen stor kändis. Vi såg dock en. Av alla kändisar såg vi den minst roliga av dom alla, han den lite smått smådryga programledaren i Extreme Home Makeover. Min syster tycker det var stort, själv är jag mest besviken över att inte fått se "riktiga" kändisar i New York, jag hade liksom förväntat mig mycket mer. Då var det bättre i LA, där mötte vi Robert Trujillo (bassisten i Metallica) inne på nattklubben Rainbow Bar and Grill. Helt klart mycket tuffare än en programledare från TV3.

Politiker förresten, dom räknar jag inte alls som kändisar, såtillvida dom inte är från andra länder. Själv har jag sett Daniel Ortega, han som var den revolutionära ledaren som 1979 störtade diktatorn Somoza i Nicaragua. Sen blev han president och införde demokrati osv... När jag ändå var i Nicaragua fick jag en träff med Ernesto Cardenal, en liberalteolog, poet, präst och politiker. Han var intressant, och udda.
 

Men i ärlighetens namn är ju inte kändisar livets viktigaste. Ändå hoppas jag. Om nån dag åker jag till New York, igen. Denna gång hoppas på bättre kändistäthet. Kanske någon som rastar hunden i Central Park eller köper Bagels på nån Deli. Hoppas hoppas hoppas! Jag har med mig kamera så ni får bildbevis om jag lyckas med nån nära-kändis-foto-upplevelse.

Daniel Ortega, i Esteli, Nicaragua 2001

Loppis vs Blocket och den helt hysteriska konsumtionen...

Den forna helgens loppis resulterade ju inte i det jag innerst inne vill - bli av med prylarna. Givetvis ville jag även bli lite rikare och visst blev det nån tusenlapp extra. Men oj och fy alla dessa prylar, vi blev inte ens av med hälften, inte i närheten faktiskt. Det är helt sjukt vad man samlat på sig prylar genom åren. Jag som inte ens vill köpa en massa saker. Jag som vill vara miljömedveten. Eh ja eller, i varje fall väljer jag att inte handla ett par solbrillor om året på typ H&M. Faktiskt väljer jag att inte handla alls på H&M. Jag siktar på lite mer kvalitet, saker som ska hålla, åtminstone några år. Och därmed är ju inte H&M min grej.   

Men jag måste fortfarande bli av med alla saker i garaget. Istället för att packa lådor, för att åka till Röda Korset, fotade jag en massa prylar. Sen la jag ut annonser på Blocket. Inom 5 minuter sålde jag den gamla cykeln med bockstyre. Därefter kom en tjej som köpte massa barnkläder och babyprylar. Sen såldes en vagn och därefter ett säte till en folkracebil. Och det visade sig att en kompis kompis vill köpa de gamla fälgarna som passar en Cheva.

Jag kan rekommendera alla att röja ur hemma. Och sälja skiten. Ditt och mitt skräp är nån annans skatter. Loppis kan jag rekommendera mest som en social grej - alla grannar kommer förbi och säger hej. Det är hur trevligt som helst. Men vill man bli av med saker eller göra sig en hacka känns nästan Blocket som det bästa alternativet, eller möjligtvis nån annan internetsajt. Och har man gott om tid så finns ju alltid Tradera...

TILL SALU! En gammal skylt från en skorsten.

Loppis i Gävle

Efter en tids rensande och rotande i källare, vind, lådor, skåp och garderober har vi nu haft loppis i garaget. Vårt skrot och skräp kunde återanvändas och få ett nytt hem hos någon annan. Återanvändning gör både mig och miljön glad, och förhoppningsvis ger det lite extra kassaklirr.

Roligaste sakerna som vi hade till salu var en GB-glassgubbe, en gammal bockstyre-cykel från ljuva 80-talet och en halvfull hink med grön målarfärg.

Nu några dagar senare står GB-glassgubben fortfarande kvar i källaren. Likaså en del Bo Fajansporslin, en Saft-Maja och diverse skrot.

Tjo vad det var livat på jobbet i veckan

Efter ca 10 månaders föräldraledighet har jag börjat jobba igen. Äntligen! Men jösses vilken vecka.
Inom loppet av några minuter kastades jag tillbaka in i verkligheten och vardagen så som den ser ut på mitt jobb; Järnvägshotellet. 

I början på veckan träffade jag en man som jag kallar den galna professorn. Minns ni "Den makalösa manicken" eller kanske den hette "Evighetsmaskinen", i vilket fall som helst en låt av Michael B Tretow. Den handlade om en professor som uppfunnit en något udda maskin. Professorn på mitt jobb var mycket värre, och han är dessutom en riktigt person. Om han är professor eller ej det vet jag inte riktigt. Men jag vet att han är en gammal ögonläkare som anser att elallergi är den nya folksjukdomen. Han ogillar elsmogg, han käkar grus och han dricker helst vatten från Tyskland. Han förklarade grundligt att man bör koka en Guiness i 20 minuter och därefter tillsätta glycerin för att få en härlig dryck med lite alkohol på toppen. Knasboll!?

Nästa dag var det dags för brandövning. Vi informerade SOS Alarm om att det var övning, att brandlarmet skulle sättas igång och att det inte skulle följas av nån utryckning. En minut senare stod 3 brandmän i hotellets entré - ovetandes om att det var en övning undrade de var det brann. Det visade sig att larmsystemet uppenbarligen fungerade utmärkt och brandmännen var otroligt snabbt på plats. 

Sen var det det här med hockeyn. Hela Gävle hejade på Brynäs som ju kammade hem guldet. Hurra för Brynäs! Men firandets baksida är inte lika rolig. Jag fick ta emot diverse klagomål efter att åtskilliga hotellgäster och tillika Brynäsfans firat en hel natt och därmed stört de hotellgäster som faktiskt ville sova. Brynäsfansen fick pröjsa lite extra för att kompensera de gäster som ville ha pengarna tillbaka. Allt löste sig - men oj ett så tidskrävande arbete.

Plötsligt en dag kom den galna Professorn tillbaka. Han skulle dock inte övernatta, denna gång ville han överlämna ett brev. Det handlade om elallergi och att det hjälper att använda en stor metallbytta på huvudet. Med en sån kan man stänga in tankarna så att dom inte smiter ur huvudet... Han hade dessutom skapat en slagruta i metall - som han hade sökt patent på.... Japp, helt koko... Och detta var han tvungen att informera oss om, därför hade han stannat till i Gävle på sin tågresa från Hudiksvall till Tyskland?!

Veckan avslutas med att jag mitt i natten blir väckt - en gäst saknar sin bror som har rumsnyckeln. Därmed är han utlåst och jag får hoppa upp på cykeln för att ta mig till jobbet kl 03.00 söndag morgon.

En ganska jobbig vecka. Nästa vecka är det dags för inventering & bokföring, jag får se vad det kan leda till för överraskningar. 

Här jobbar jag, på Järnvägshotellet på andra våningen